Harry Potter
Igår kom Gen och Gigi hit för vårat efterlänktade Harry Potter bake-athon. Om man vill hälsar på här så måste gästen anmäla sig i front desk, sedan ringer en door man upp till lägenheten för att se om man verkligen vill ha besök, sedan kikar han på gästerna i övervakningskamera tills dom går ur hissen på rätt våning. Känns väldigt tryggt och creepy på samma gång, jag har kommit på att dom använder sina kameror åt andra hållet också, då har dom god tid på sig att lista ut vad jag heter tills jag nått Lobby level där dom glatt står och säger, "Good morning Karin" varje morgon. Det är något ni borde ha på Viktoria Far! :)
Det var som videon på facebook avslöjar en väldigt rolig kväll då jag och Marlene försökte lära Gen och Gigi svenska, vilket gick så där. Jag var en fruktansvärt dålig kamerakvinna då jag hade svårt att sitta still i mina skrattkramper, tro det eller ej men videon på facebook är den bästa av tre. Tidpunkten då Parker fick lämna oss var när hennes tandrad kärleksfullt kramade Gens hand X antal gånger, samtidigt som hon tittade rakt upp i Gens ögon med sina stora svarta hotfulla ögon. Då blev hon lurad till Rigmors rum med tre bitar torrfoder, hoppas hon tyckte det var värt det.
Idag är jag glad att jag har fått prata med min kära vän som har lättat mitt hjärta som varit lite ledset den senaste veckan, kanske är den där "tremånaderskrisen" som gör sig till känna. Jag hoppas det blir bättre till jul... Nåväl det blir ju en jul nästa år också, dock inte med mysteriet på greveholm som julkalender. God bless svtplay!
Puss och Kyss!
Söndag i oktober
Söndagsmys bilder från Central Park
Och Söndagsmys bilder från apartment 32F.
Puss!
Danseli
Nostalgi
Idag när jag hittade ett klipp på svtplay om ett band från vimmelby som fick chansen att skriva en låt tillsammans med Lars Winnerbäck fick jag en nostaglitripp som en elektriskstöt genom kroppen. En av killarna i bandet hade gjort en tatuering med en text från Söndag.13.3.99 "Känner efter om det här är att vara fri, om det här är ett liv med en mening i" och vipps så såg jag Frida och mig på skolbussen på väg till lekebergsskolan på morgonturen. Varsin hörlur i örat lyssnandes på olika låtar som vi tyckte passade så bra in på våra komplicerade tonårsliv.
Jag älskar den förmågan som musik har, att man kan höra 4 sekunder från en låt och sedan få en gratis tur tillbaka i minnet till lyckliga och olyckliga stunder. Men hur hjärtekrossad eller frustrerad jag än var i bussen så har varje musiktripp tillbaka dit bara en positiv inverkan på mig. Jag kan nästan känna doften av bussen och känna känslan av tidig morgon. Jag fattade absolut inte då att Karin 23 år kommer sitta (i New York) och tänka på sin 15 åriga Karin och tänka "Naaawww".
Idag är det inte lika illa som när jag råkade sappa förbi Winnerbäcks tuné dokumentär, smsade genast Frida om vilken kanal det var, så satt vi och smsade kommentarer till varandra medan vi tittade på dokumentären. När den sen tog slut låste jag in mig på toa för att inte skrämma min dåvarande sambo och bölade som en gnu. Otroligt lyxigt att gråta för att man är känslomässigt berörd, inte för att man är ledsen eller glad utan bara berörd.
Före...
... och under Fria vägar ut
Nu ska jag fnittra åt That 70´s show som är nästan den enda serien som får mig att skratta högt. :)
P.S Ja Mamma, jag gick och stängde garderobsdörren innan jag tog korten D.S
P.S.2 Jag ser att min frisyr ser lite... Spretig ut :) D.S.2
Tisdag 16de oktober
Idag trotsade jag min gapande krigsskada på min vänstra häl och tog mig till två lektioner på Steps, yoga och contemporary. Jag gick på en ny contemporary som min vän Katherine tipsat om. Den nya läraren Oliver Steele är galen, konstiga rörelser och han hittar på koreografin samtidigt som han lär ut den. Jag kommer fortsätta ta hans klasser även fast jag inte fattade hälften av det vi gjorde. För mig är det viktigare att få energi och inspiration av en lärare än att göra stegen rätt.
Efter att jag slutat min dag på Steps gick jag till mitt och Gens starbucks, vilket ger mig ett Local poäng. När man skickar ett sms till en vän och skriver att "jag är på vårat starbucks" och dessutom en man på sturbuckset säger att han brukar se mig där då förtjänar man en Local poäng. (Det senare kan i och för sig bara vara en billig pick-up line).
Efter min lunch bestämde jag mig för att se lite av den västra "kust" sidan av Manhattan, jag började gå från 74e och gick ner till 10e gatan och här är lite bilder från promenaden. Thank God för compeed plåster som hjälpte mig att genomföra promenaden.
Jersey
En väldigt Mammi inspirerad bild :)
Är detta en byggnad ni känner igen Mor och Far? :)
När jag gått på denna långa promenad kom jag på att jag skulle ta mig till Ikea för att köpa ljus och köttbullar, så jag tog Ikeafärjan från pier 11. För första gången på länge fick jag andas luft som inte är full av avgaser, och diverse olika konstiga dofter.
Det är nog inte många som övningskör på den här parkeringen...
Nu sitter jag och tittar på debatten, jag kan ju inget om politik men det verkar som om Obama har lite mer att säga idag än sist.
Kärlek!
Vill man vara fin...
Ibland blir man bara så trött... I lördags köpte jag ett par nya skor, väldigt fina. Så fina att jag ville ha på mig dom på kvällen när jag skulle träffa tjejerna på Va piano, min promenad dit gjorde att min vänstra häl ser ut som en kroppsdel som rymt från body exhibition. Är det så är jag ser ut på insidan? Iallafall så är det ytterst smärtsamt att gå, och stå på tå är fruktansvärt. Balett idag? Nej :( I dag får jag ta en ytterst ofrivillig dag off.
Känsliga läsare varnas!
Fredagsmys
En fredag i New York kan se ut på olika sätt, antingen kan man vara ute på någon klubb och umgås med coola kändisar eller så kan man vara hemma och tvätta och dricka ett glas vin. Jag gör det senare alternativet idag, tvättkorgen är inte direkt tom efter dom 11 lektionerna jag tagit den här veckan. I morgon ska jag ta två till, som sagt ska jag försöka jobba ikapp lite lektioner efter mitt familjebesök och kommande besök.
Jag har även kombinerat tvätt med stretchläxa som jag gett mig själv, jag är stel som ett kylskåp i jämförelse med eleverna på min skola. Se vad man kan göra med en sjal:) Det blir lite jobbigt att hålla i benet hela tiden när man stretchar.
Promenixpic
Nu har jag blivit en djup gå runt och fota saker flicka. Central Park! Varsågoda!
Så Sus som du ser så har jag inte riktigt fattat alla små inställningar på Kameran, men det är roligt.
Columbus Day
I måndags var det Columbus Day, det firar man med lite parader och grejer. Jag firade det tillsammans med tjejerna från kvinnohuset the Markle; Gen, Gigi, Honey och Claire på Brooklyn Bridge i sann turist anda. I och med att det är en ledig dag för amerikanerna innebär det att vi inte var ensama på bron direkt... Men det var trevligt ändå. Här kommer min Columbus måndag i bilder.
Gen, Honey, Kar, Claire och Gigi. ( och oidentifierad tjej i grön tröja)
Tjejerna bestämde sig för att föreviga sitt namn på bron.
Klass: Augusti
från.vänster 1.Karin Åqvist, 2. Genevieve Counter frånvarande: Ana Serantes
River Café
River Café ligger precis under brofästet på Brooklyn sidan.
Efter utflykten följde jag med dom hem till the Markle, Gen var så snäll och visade mig utsikten från deras takterrass. Dom bor på 13 gatan mellan 6e och 7e avenyn.
Det stora bruna huset (brevid det orangebruna från höger) är ett övergivet sjukhus som inte används sedan 9/11.
Ursäkter
Idag skulle min hurtiga vecka börja då jag skulle kamma in så många lektioner som möjligt så jag kan umgås med alla trevliga människor som har äran att hälsa på mig, men...
Inatt drömde jag att fam Åqvist var i gisslan drama med en förymd brottsling vid namn Annika, vilket gjorde att jag vaknade 4.50 och inte somnade om förrän Rigmor gick till jobbet kl 6.00.
Och..
Gen, Gigi, Honey och jag ska til Brooklyn bridge idag,
Och..
Det blir lite jobbigt att bära på ombyten hela dagen om jag ska ta balett nu på morgonen.
Och..
Jag har en bokföring som ligger och gnager i mitt huvud som ska vara inlämnad 12/10
Och..
Jag tvättade igår och insåg att mina träningskläder är en fuktighetsmillimeter från torra.
Och..
Min vänstra ljumske är lite ledsen på mig.
-Det är självklart Karin att du ska stanna hemma och göra alla dessa sysslor istället.
-Tack Karin <3
Men i morgon då ska jag vara duktig...
Oktober?
Sommar? Höst? Här är det varannan dag syndrom, jag klagar inte. Det gäller att hänga med i vädret på morgon nyheterna så man vet hur man ska klä sig.
Local vs Mårtenstorp
Nu har jag bott i denna stora stad i hela två månader, bara fem månader kvar (!). Det känns som om jag börjar komma in i min vardag nu, bussen, tunnelbanan och incheckningen på skolan varje dag. Här är ett bevis på att jag mer och mer börjar bli en "Local", och även bevis på att jag fortfarande är lilla flickan från Mårtenstorp utanför Lanna.
Local:
-Folk kommer fram till mig och frågar efter vägbeskrivningar.
-En kvinna stannade mig på gatan och frågade mig hur man stava till again.
-En försäljare skrek åt mig "You don´t have to be so fucking rude" när jag stressat gav honom "inyourfacehanden" för att jag redan visste vad han skulle sälja och att den förra försäljaren blev jag inte av med.
-Jag får ofta höra "Can you take a picture of us?" (Kan ha att göra med att jag ofta befinner mig ensam på turisttäta områden)
-Jag blinkar inte ens när en ambulans tjuter 1 meter ifrån mig.
-Jag reagerar inte på när råttor stora som kaniner stampar runt på tunnelbanespåret
-Jag har lärt mig att jag är Karry på Starbucks hur många gånger jag än uttalar Karin.
-Jag försöker att inte greppa tag i stängerna i tunnelbanan med handen av avsmak för alla andra miljoners händer som tagit just där. (Det kanske egentligen är en Mårtenstorp flicka punkt?)
-Min Doorman säger "Hi Karin" när jag går och när jag kommer hem.
-Jag har inte använt mitt passerkort sedan i augusti för att våra Doormen(s) känner igen mig.
-Jag blir snabbare och snabbare på att räkna ut hur mycket dollar är i svenska kronor.
-Jag vet hur mycket dricks man ska betala.
-Jag vet vart man ger och inte ger dricks.
-Jag har lärt mig att liten storlek på Starbucks heter tall (?)
Mårtenstorp flicka:
-Jag blir så underbart lycklig av att gå runt i Central Park där det är som mest snårigt och minst med folk för att det påminner mig om den lilla skogen vi hade bakom Hidinge skola.
-Då och då åker min Kamera upp när jag passerar kända platser.
-Jag går ständigt runt och är på kändisjakt. (Vilket har resulterat i Dakota Fanning och Obama)
-Jag går ofta över ett övergångsställe och gåt tillbaka igen för att jag inte har så stor koll vart jag ska egentligen.
-Jag vet fortfarande inte vilka bussar som är local och express (resetiden är stooor skillnad)
-Jag har satt mig på rätt linje men fel riktning dessutom express när jag stressad skulle till skolan.
-När expiditerna säger "Hi how are you today?" svarar jag, och frågar hur dom mår.
-Gen fnittrar åt att jag tappar ord när jag pratar :)
-Jag lagar faktist mat, inte ofta men en gång är fler än en amerikan.
-Jag har med mig min fantastiska guidebok vart jag än går, och drar upp den titt som tätt.
-Jag längtar hem till familjen Åqvist söndagsmiddagar.
Local är kul, men jag vet att jag är och förblir nog alltid en Lannalantis.
?
Världens fulaste bild, men vill bara visa min utsikt idag. Jag ser bara vitt, inte snö, det är dimma eller möjligtvis moln. Jag ser knappt min bakgård... Jump into the fog?
Farlig mark
Igår gjorde jag något dumt på dansskolan, när jag satt och väntade på min andra klass för dagen kommer en kvinna fram till mig och säger "I'm sorry, this is Davids seat". Tydligen satt jag på David Howards plats, jag har ingen aning om vem han är men tydligen så är han en väldigt känd balletdansör (?). Sedan kom han stapplandes med käpp från danssalen där han hade undervisat för att sitta på sin plats. Numera sitter jag på golvet och väntar på mina lektioner:)
Bio
Jag och Gen har många planer jag är inte säker på att ens hälften av dom kommer att bli av men här är några,
åka till Queens och rida på hästar (för att Gen vill ha starka ridlår), åka till Harry Potter world i Orlando (för att vi båda är fan av HP), rida till Orlando för att gå på Harry Potter world (trolighetsstatus=0) , ta en fika med Jeff våran nyfunna juristvän som räddat livet på sina guldfiskar tre gånger, ha dinnerparty med våran klass (Jag, Gen och Ana), hyra cyklar i Central Park, gå på svenskt lucia firande på svenska kyrkan, gå på the Killers, X antal filmer vi vill se på bio.
Vi förverkligade en av dessa i lördags då vi gick på Finding Nemo i 3D, Gen som är Australiensiska var den som tog initiativ just denna film, i och med att Nemo försvinner till Sydney och alla karaktärer pratar med en Aussie dialekt blev hon lycklig som ett barn för att höra sitt "modersmål". Hon tog också med sig två vänner som bor i samma byggnad som hon, Italienska Arianna och Gigi från Jersey en av dom brittiska öarna mellan GB och frankrike.
Flum!
I min nya vardag ensam i den stora staden har jag upptäckt att jag helt plötsligt väljer att gå istället för att ta bussen och att äta långsammare för att saker och ting ska ta lite mer tid. För att tid är något jag har mycket av, och den delar jag inte med någon annan för tillfället. Hela min söndag passerade utan att jag prata med någon, utom Parker så min röst används flitigt fortfarande:).
Förut gick hela min vakna tid ut på att jag var social, på jobbet och i det underbara tjejkollektivet. Det känns konstigt att gå från det till att sitta själv i ett rum i en främmande stad. Jag känner att det jag har fått möjligheten att göra är något helt galet egentligen, jag bestämde mig för att helt plötsligt trycka på pausknappen i mitt liv och göra någonting helt annat. Som jag har längtat efter denna upplevelse, jag hade verkligen ingen aning om hur det skulle kännas att byta vardag på det sättet som jag gjort.
Nu är jag här, nu vet jag hur det känns, jag måste säga att jag känner mig som en testkanin som jag själv har skapat. "Hur skulle det kännas om jag inte pratade med någon på en hel dag, en hel vecka?". På något sätt njuter jag av att ha satt mig själv i denna situation, att testa vad jag skulle klara av och på det sättet utvecklas som person.
Som sagt så är detta en åkatillindien,hittasigsjälvochskrivaenbok-resa (jag ser nu på det här inlägget att jag har kommit en bit på väg på den flummboken...)
Kort och gott; Jag känner mig inte ensam, det är bara en fascinerande situation jag satt mig i, men jag njuter av varje sekund av den. (utom igår när Parker la sig på mig och lät argt så fort jag rörde på mig, vilket resulterade i att jag satt blixt stilla av kattskräck:)). Egentligen började jag skriva ett helt annat inlägg men sen blev det så här, så jag får göra ett annat som handlar om precis motsattsen till det här innehållet:)
...
